Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Framför Ingolstadt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Visserligen närde jag ännu ett svagt hopp derom,
att konungen skulle utsända folk för att söka efter
mig, ja, jag var i min själ ganska förvissad derom,
att han icke skulle underlåta detta, så snart han
saknade mig. Men jag insåg alltför väl, att det
kunde töfva flera dagar, innan hela denna skog
hunnit blifva genomsökt, och då .... skulle icke
finnas qvar af mig annat än en handfull aska. Hu!
Jag ryste i mitt hjerta vid denna tanke. Dock lät
jag icke någon min i mitt ansigte visa den ångest,
jag verkligen kände.
»Gån då, mina barn!» utropade Ulrik Apfelbaum.
»Sammanfören ved, ris, halm, qvistar —
med få ord: allt hvad I kunnen öfverkomma, som
eger förmågan att brinna. I eftermiddag redan vilja
vi bygga bålet och i morgon bittida skrida vi till
denna offring, öfver hvilken alla helgonen skola
fröjda sig och sjunga segersånger.»
Åt alla håll och kanter rusade det arma folket,
men Ulrik Apfelbaum ropade tillbaka ett par af
dem och befalde dem i helgonens och påfvens namn
att kasta mig in i hyddan. Lydige och undergifne
som alltid, verkstälde de utan missnöje hans
befallning.
Dörren tillstängdes. Jag befann mig ensam i
hyddan.
Det gamla rymliga huset hade stor likhet med
fattigmans kojor hemma i Sverige. Ett enda rum
upptog hela husets både längd och bredd och, som
vanligt är äfven hos oss[1], fans icke något loft,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
