Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Framför Ingolstadt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Emellertid var hans förskräckelse så stor, att han
hvarken kunde frampressa något ljud öfver
läpparna, ehuru dessa rörde sig, ej heller gjorde han
något försök att mot mig använda svärdet och
pistolerna. Men han betraktade mig med blickar af
häpnad.
»De der sakerna», sade jag lugnt, »höra mig
till, och jag är nu i behof af dem. Tack för det
du har förvarat dem åt mig!»
Långt innan jag hade hunnit säga detta, hade
jag satt mig i besittning af såväl svärdet, som
skjutvapnen, och jätten gjorde icke något försök att
hindra mig derifrån. Men knappt fattade han hvad
som hade händt, knappt förstod han i sin slöa dumhet,
att det för alltid var förbi med hans stolthet
öfver den stulna egendomen, förrän han rusade
upp med ett vrålande skri, liksom om han hade
befunnit sig uti någon dödsfara. Detta rop
tycktes med ens lösa allas förtrollning. Knifvar
drogos och hela skaran störtade öfver mig med ett
raseri, som om de i min person hade kunnat mista
all sin sällhet både i denna och i den
tillkommande verlden.
»Dj—n har löst hans fjättrar!»
»Helgonen skola vredgas på oss, om vi låta
honom undkomma!»
Dessa och andra rop hörde jag midtigenom
skränet, som åstadkoms af den qvinliga delen af
mina fiender.
Hade jag nu blott haft att värja mig emot
deras knifvar, så skulle saken hafva varit lätt nog,
ty mitt svärd skulle snart hafva betagit de fanatiska
menniskorna lusten att omringa mig och visa
sig närgångna. Men under det jag med svärdet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
