321 (Fänrik Flinks minnen : Scener ur 30-åriga kriget)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Qvinnolist

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

egenskap af segerherre, omgifva sig med den ståt, som
egnar och anstår en konung. Och det måste jag
för min ringa del erkänna, att om någon eger rätt
att omgifva sin person med prakt, så har en konung
denna rättighet.

Men aldrig såg man Gustaf Adolf slösa något
prål på sig sjelf, utan hans egen klädsel och hela
person bibehöllo i allt sin enkla värdighet. Hans
praktlystnad gälde endast hans omgifning, så att
han gerna såg berömda och genom ärfda eller
förvärfda förtjenster lysande män i sitt följe. Jag tror
nästan, att det just var hans egen enkelhet midt i
den äfven i anseende till klädedrägten glänsande
omgifningen, som förlänade åt hans medfödda majestät
ett sådant intagande behag, att folket i de af
honom eröfrade städerna ansåg honom vara mera
än en menniska och egnade honom en nästan
gudomlig vördnad och dyrkan.

En annan orsak, hvarför konungen vanligen
med stor ståt och präktigt följe af herrar och
trupper gjorde sitt intåg i de tyska städerna, stod
möjligen i sammanhang med tankarne på kejsarkronan,
såsom ett icke oupphinneligt mål. Möjligen ville
han vänja tyskarne vid att anse honom såsom en
mägtig herskare, på det att de med mindre
förvåning och ringare missnöje skulle åse, om
kejsarkronan öfverflyttades på hans hufvud. Men om så
var, anförtrodde han det åtminstone icke åt någon
annan, än sin trogne vän, kansleren Oxenstjerna,
och derom är jag öfvertygad i mitt hjerta och det
vill jag inför hvar man betyga, att Gustaf Adolf
framför allt stridde för Guds sak, för samvetsfrihet
och för Evangelii rena lära [1].

[1] Under den tid, då det tretioåriga kriget fördes, var det
ännu icke på modet, att regerande herrar, när deras generaler
åt dem vunnit en slagtning, skulle hemsända segerbudskap, i
hvilka Guds namn blandas samman med uppgifter om antalet döda
och sårade och Gud uppgifves vara den som dräpt och stympat
alla dessa tusenden, oaktadt han ju är en — kärleksrik Gud,
som »vill ingen syndares död». Det är först de senare årtiondena,
som uppfunnit konsten att med Guds namn bemantla det mest
gudlösa af allt — kriget, menniskoslagtningen. Skulle man
efter denna af senare tider gifna måttstock bedöma Gustaf II Adolfs
religiositet, så kunde man icke annat än betrakta de mest
eröfringslystne regenter i våra dagar såsom helgon i jemförelse med
honom. Men Gustaf Adolfs gudsfruktan var icke en sådan, som
består blott i ord. Han visade med sina gerningar, som alltid
dikterades af de ädlaste bevekelsegrunder och derför äfven alltid
hade en ädel prägel, att gudsfruktan bodde i hans hjerta. Man
måste dervid äfven ihågkomma, att Gustaf Adolf icke hade
börjat detta förödande krig, att det redan hade brunnit i många
år, innan han drog svärdet, och att, när det skedde, så var det
för att skaffa sina förtryckta trosförvandter fred och ro.

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Mon Dec 11 15:36:10 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/prflink/0321.html

		Fänrik Flinks minnen : Scener ur 30-åriga kriget / 321 (1881) Author: Ragnar Pihlstrand Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|