Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Jag återfinner Aurora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilkenderas ordflöde var det stridaste. Sjelf hade jag
slutligen blifvit öfvertygad derom, att värden
oaktadt sin vurm för den militäriska kortheten i
uttryck dock i sjelfva grunden var sin hustru
betydligt öfverlägsen i tungans snabba bruk.
Jag skyndade framåt gatan, sökande efter
qvinnan, men hon var ingenstädes till finnandes.
Under bagarefolkets enfaldiga prat hade hon aflägsnat
sig. Trätrappan, der hon suttit, var tom.
Orolig ilade jag vidare och blef glad, då jag
vid skenet af en lykta varsnade henne några hundra
steg framför mig. Åtminstone såg jag en qvinlig
gestalt och jag hoppades till Gud, att det måtte
vara hon.
Rigtigt! Det var Auroras tjenarinna. Ju
närmare jag kom henne, desto mera blef jag derom
öfvertygad.
Som jag trodde mig minnas, att Aurora tilltalat
henne med namnet Gretchen, ropade jag henne
vid detta namn.
Hon vände sig om och när hennes gamla ögon
hade i dunklet hunnit urskilja, hvem det var, som
tilltalat henne, utbrast hon:
»Åh, herre Gud, fänriken! Hvilken lycka, hvilken
glädje!»
»I hafven varit och sökt mig i mitt hem. Har
någon olycka vederfarits eder herskarinna? Säg
fort!»
»Ack ja! Den senare tiden har pröfvat hennes
krafter mer än skäligt. Först dog hennes fader —
han blef skjuten till döds af en lönmördare, hvilken
troligen blifvit utsänd af den der .... ni
förstår väl? .... Troligen blef han vredgad för det
att fadren lyckats rädda sitt enda barn, sin dyrbara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
