- Project Runeberg -  Fänrik Flinks minnen : Scener ur 30-åriga kriget /
418

(1881) [MARC] Author: Ragnar Pihlstrand
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII. Ett ströftåg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Pistolerna smattrade och i det allmänna bullret och oredan
blandade sig äfven fiendernes gevärseld i en
gröfre tonart. Fienderne hade äfven fotfolk med
sig och detta förhållande förklarade tillräckligt
deras långsamma marsch.

Bland de främste och djerfvast framträngande
i fiendernes täta leder såg jag den unge fänriken,
hvilken först hade vid elden i Wallensteins läger
meddelat mig, då ett osedt vittne, underrättelsen
om provianttransporten. Det var en modig man och
skicklig i vapenkonsten. Med sitt goda svärd gjorde
han en bred lucka bland mina ryttare, och jag måste
göra en ansträngning för att tränga mig fram och
sjelf möta honom, om jag icke ville åse, huru den
ene efter den andre blef af den unge hjelten
öfvervunnen.

Snart kämpade vi öga mot öga, han och jag,
och det måste jag erkänna, att båldare kämpe och
modigare man har jag sällan eller aldrig mött i
stridens hvimmel. Men hans ifver var för stor att
i längden kunna mäta sig med mitt lugna sätt att
strida. Med ett kraftigt hugg lyckades det mig att
fälla honom till marken. Sjelf gick jag ur denna
strid med blott ett ringa sår på venstra armen.

Det var nu icke tid att tänka på en så ringa
sak som detta sår. Andra fiender trängde sig fram
i den stupade fänrikens ställe och för mitt svärd
fanns ingen hvila, ingen rast och ro. Till min fasa
märkte jag, att eftertruppen hade blifvit anfallen
och att den redan hade begynt att vika. Sjelf
kämpade jag och mina ryttare med förtviflans mod,
men fiendernes antal var för stort. Jag insåg, att
segren denna gång omöjligen kunde blifva vår, om
icke ett underverk inträffade.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:36:10 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/prflink/0418.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free