Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Roar Liegaards rastløshet holdt sig efter de var
kommet hjem. Ret som det var maatte han om
kvelden ind paa kontoret og ta frem kladden til
avhandlingen — blev sittende derinde, begravd i løse
papirark.
Men Eli hadde ro for to. Fra top til taa gik hun
i den, gav av den til manden og til barnene. Alt
vanskelig var som flyttet unda, mellem hende og
verden stod milde blaaner, i dem bodde lønlige
tanker og vage syner — omriss av et barnehode, en liten
krops myke linjedrag. Nu kunde ingenting av det
smaa-vonde naa helt ind længer. Og een lyd var
blit mer hørlig for hende end alle andre; som lyden
fra en eneste strupe naar hunnen paa redet tvers
gjennem vaarens mangfoldige kor av fuglerøster, slik
traf den svakeste gjenlyd av mandens røst eller skridt
hende. Med arbeidet i fanget lyttet hun, naar han
skjøv stolen unda inde i kontoret, naar han kom
op trappen i gangen — og det dirret til i strengen,
som nu bandt dem sammen, ubrytelig, for altid.
En kveld sat hun oppe til bortimot midnat og
ventet paa ham. Ingrid holdt hende med selskap.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
