Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Du är skarp, du,» talade han, liksom om svärdet
liade kunnat höra honom. »Du skall hjelpa mig i det
stora arbetet att göra jungfru Slatte till min brud. Till en
början skall du tjena mig dermed, att du skiljer hufvudet
frän kroppen på den förmätne, som djerfdes blanda sig i
mina angelägenheter, då jag var sä nära att taga henne
med magt, den förmätne, som — jag är viss derom — har
vunnit hennes kärlek. Ha!... Hvarken Gud eller d-n skall
kunna frälsa honom, då han nu är i mitt våld. Han skall
dö... Vid afgrund och himmel, han skall döden dö och
detta skall vara min första handling af rättvisa, nu, da jau1
är nästan konung. Han skall dö, om du, mitt goda svärd,
står mig bi. Ha!... Här kommer han.»
Ltt högljudt buller hördes derute och snart inträdde
pater Göran, åtföljd af en skara stigmän, som förde den
till händerna bundne fången emellan sig. Bland vaktarne
sägs äfveu Jon Puckel.
Arvid var blek, men lugn och oförsagd.
»Ditt namn, fånge!» röt Dacke, som med raseri i hjer-
tat betraktade sin fiende.
»Innan jag svarar,» yttrade Arvid, utan att någon
darming i rösten tillkännagaf sinnesrörelse eller fruktan,
»innan jag svarar, önskar jag få veta, med hvilken rätt man
frågar mig.»
»Med den större styrkans rätt!»
»Det är en lag, hvilken hvarken jag eller någon an-
nan hederlig menniska godkänner. Jag kan således icke
besvara frågan.»’
»Akta dig fånge!» dundrade Dacke.
»Gud är med mig och mot hans vilja faller icke ens
en sparf till marken.»
»Gud finnes icke i de filistéers läger, der du hör
hemma.»
Arvid svarade icke.
rmm
»Du är skarp, du,» talade han, liksom om svärdet
bade kunnat höra honom. »Du skall hjelpa mig i det
stora arbetet att göra jungfru Slatte till min brud. Till en
böljan skall du tjena mig dermed, att du skiljer hufvudet
frän kroppen på den förmätne, som djerfdes blanda sig i
mina angelägenheter, då jag var sä nära att taga henne
med magt, den förmätne, som — jag är viss derom — har
vunnit hennes kärlek. Ha!... Hvarken Gud eller d-n skall
kunna frälsa honom, då han nu är i mitt våld. Han skall
dö... Vid afgrund och himmel, han skall döden dö och
detta skall vara min första handling af rättvisa, nu, då jau1
är nästan konung. Han skall dö, om du, mitt goda svärd,
står mig hi. Ha!... Här kommer han.»
Ltt högljudt buller hördes derute och snart inträdde
Jiater Göran, åtföljd af en skara stigmän, som förde den
till händerna bundne fången emellan sig. Bland vaktarne
sägs äfven Jon Puckel.
Arvid var blek, men lugn och oförsagd.
»Ditt namn, fånge!» röt Dacke, som med raseri i hjer-
tat betraktade sin fiende.
»Innan jag svarar,» yttrade Arvid, utan att någon
<1arming i rösten tillkännagaf sinnesrörelse eller fruktan,
»innan jag svarar, önskar jag få veta, med hvilken rätt man
frågar mig.»
»Med den större styrkans rätt!»
»Det är en lag, hvilken hvarken jag eller någon an-
nan hederlig menniska godkänner. Jag kan således icke
besvara frågan.»’
»Akta dig fånge!» dundrade Dacke.
»Gud är med mig och mot hans vilja faller icke ens
en sparf till marken.»
»Gud finnes icke i de filistéers läger, der du hör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
