Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
detta rum icke upptäckte någonting, som häntydde pâ en
fara för hans person. Han såg endast en sjuk och nästan
till utseendet död man, en gråtande fru och en flock tårögda
och nyfikna tjensteqvinnor. Han hade väntat sig någonting
helt annat, någonting som skulle hota hans lit.
Den sjuke öpnade sina ögon och en svag rodnad
betäckte hans ansigte, när han såg puckelryggen, ännu fast-
hållen af Hans, stå invid sängen. Deh sjuke herren gjorde
ett försök att resa sig upp i sängen, men var till sådant
alltför svag. Fru Gunilla skyndade då fram och uppreste
honom, så att han satt upprätt i sin bädd, samt uppehöll
honom i denna ställning.
Herr Gudmund spände nu sina ögon i puckelryggen
och yttrade:
»För du fram från mig till den person, som sändt dig,
den helsningen, att han är en niding och ... att . . . han
aldrig ... i evighet får . . . min . . . dotter ...»
* Den sjuke hade uttömt sina krafter och sjönk nu med-
vetslös tillbaka i sin husfrus armar. Hon lade honom ned
på bädden och egnade honom alla de omsorger, som hennes
kärlek kunde ingifva henne. Men Jon Puckel, som återfått
sitt mod, så snart han • märkte, att ingen for efter hans usla
lif, stod der helt fräck och åskådade den upprörande scenen
med ett leende på sina tunna läppar.
»Icke var det skäl att ställa till så mycket väsen för
en sådan sak?» yttrade han skrattande. »Hvad den gamle
herren nu sade, det visste jag i förväg. Har du ingenting
annat att låta mig höra, så kunde du så gerna hafva låtit
mig rida i fred och ro härifrån. Min s-1 tror jag icke, att
den gamle herren uppgifver andan af lutter förtjusning öfver
att hafva sett min ståtliga person. Det vore just lustigt,
det. Ha, ha, ha, ha!»
Den hederlige Hans förgrymades öfven denna fräck-
het och släpade utan dröjsmål missfostret ut ur rumet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
