Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
197
förorsakade fienden stor manspillan,’ men bönderne voro allt-
för talrike. Arvid säg det och skickade tili de tappre bös-
seskyttarnes undsättning Hans Trädgårdsdräng i spetsen for
knektarne. Sjelf närmade Arvid sig den plats, der Germund
Svensson och Nils’ Hacke, hvardera i spetsen för sina ryt-
tare, ännu kämpade med oafgjord framgång. Yar lijelte
var till fots och han kunde således icke tänka på att blanda
sig i denna lek, förrän han skaffat sig en häst, . Arvid
räknade emellertid på att kunna fånga någon af de sprin-
gare, som då och då i ursinnigt lopp lemnade stridsplatsen,
sedan deras ryttare hade blifvit dödade och fallit ur sadeln.
Under det att Arvid inom sig uppgjorde denna plan,
hade han hunnit så långt fram, att de kämpande icke voro
öfver fyra eller fem alnar från honom. En jättelik bonde
på en jerngrå häst erhöll i detta ögonblick banesåret af
Germund Svenssons egen hand. Hau tappade svärdet, vack-
lade och föll till jorden, der hans lik söndertrampades af
de andre böndernes hästar. Men den jerngrå hästen hade
gerua lupit bort, om icke Arvid hade skyndat train, gripit
hans tyglar och med hast kastat sig upp i sadeln. Inom
ett ögonblick var Arvid midt inne i striden.
Han såg hvar Nils Hacke var, men för att nå honom
måste han bana sig väg genom en tjock mur af ryttare.
Raskt grep han verket au. Hans första svärdshugg klyfde
hufvudet på en bonde och det andra drabbade en annan
så, att han endast hade tid att sucka, innan han föll af
sin gåugare. Nu var’ vägen till Hacke redan förminskad
med en femtedel.
En af rånarne, som hade bevittnat Arvids bedrifter och
kamraternes fall, lyftade nu sin tunga klubba och svingade
den öfver vår hjeltes hufvud.
»Dö, filisté!» tjöt bonden, hvars ögon sprutade eld och
hvars röda skägg reste sig på ända af ilska.
»Ännu icke», genmälde Arvid lugnt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
