Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226
Adertonde Kapitlet.
Flykten.
Sannolikt liar läsaren redan förstått, att Arvid Nilssons
uppträdande på Väckelsångs kyrkogård stod i sammanhang
med hans bemödanden att genom Däckens bespejande er-
hålla kännedom om Christina Slättes vistelseort. Emellertid
var det, såsom vi hafva erfarit, ganska nära, att han blifvit
tillfångatagen af sin dödsfiende, då lian, glömmande sin
egen farliga ställning, trädde fram för att yttra ett ord till för-
svar för de båda adelsmännen. Huru han banade sig en väg
genom fiendens led och flydde till den närbelägna skogen, det är
redan berättadt. Nu vilja vi taga oss före att följa honom
på hans flykt och lära känna de öden och äfventyr, som
han derunder upplefde.
Såsnart han hade kommit in i skogen, stannade han
ett ögonblick, för att hemta andedrägten efter det hastiga
loppet. Derefter uppsökte lian den plats, hvarest Dackes
folk hade bundit sina hästar, och afhögg med sitt skarpa
svärd de linor, hvarmed djuren voro bundna. Ändamålet
med denna åtgärd inser man lätt. Han ville beröfva sina
fiender livarje medel till ett snabbt förföljande. Dervid kom
det honom väl till pass, att djuren hade blifvit lemnade åt
sig sjelfva utan någon bevakning. Knapt kände hästarna
sig vara fria, förrän de stormade bort i alla rigtningar, så
att Arvid kunde hoppas, att det icke skulle blifva någon
lätt sak för de upproriske att åter fånga och samla dem.
Nu var vår hjelte ledig att tänka på sig sjelf. Han
hade liksom en del af stigmannen anländt till stället till
häst, inen han hade stigit af och bundit djuret på långt af-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
