Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242
Tjugonde Kapitlet.
I dagbräckningen.
Arvid hade redan sofvit ett par timmar, da lian väck-
tes af en orolig dröm. Hau tyckte, att lian säg Christina
Slatte belastad med kedjor och till utseendet djupt sörjande.
Hon satt pä en guldsmidd stol midt i ett haf äf lågor.
Utom sig af fasa, ville han skynda fram och lösa henne
ur fjettrarna. Han aktade icke om de brännande lågorna.
Framåt skulle han. Framåt ville han. Och framåt kom
han, ja, han kom ända invid hennes gyllene tron, men da
trädde Dacke fram, bärande ett långt spjut i handen, med
hvilket han genomborrade Arvid. Ännu i den drömda död,
som häraf bief en följd, tyckte Arvid sig se, hurusom Dacke
gick fram till Christina Slatte med stolta steg och kysste
henne ... Denna kyss brände Arvid mycket värre än eld-
hafvet, som han nyss hade genomvadat, och han — vak-
nade.
»Gud ske Iof!» mumlade han, sä snart han hade öp-
nat ögonen och funnit, att lian var qvar i verklighetens
verld och att hela historien om hans död framför Christinas
guldstol endast var en dröm.
Hans nästa tanke gälde lians egen belägenhet och han
måste inför sig sjclf medgifva, att han gerna skulle liafva
önskat sig en mera trygg och mindre farlig ställning.
Stjernornas sken hade redan blifvit så matt, att de
kuapt kunde skönjas på den alltmer ljusnande himmelen.
Dagen var i annalkande, men — hvilken dag? Full af fa-
ror måste den blifva, det insåg Arvid fulleligen.
På händer och fötter kröp han fram till bergkanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
