Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
honom, tv knapt Jåg han pä golfvet, innan han började
ropa:
»Sia icke Herrens smorde!»
»Den smorde kan behöfva mera smörja», förklarade
Hans och gaf herr Simon en spark, som för ögonblicket
nedtystade honom.
Nn måste han försöka bana sig en väg ut i det fria.
Han drog sin kuif och rusade mot dörren, huggande blindt
och vildt omkring sig i mörkret. Men i dörren stod, såsom
vi hafva förtäljt, en liten afdelning af Dackes lifvakt, idel
orene och trasige, men det oaktadt pålitlige karlar. En af
dem träffades af knifven, men de öfrige höllo stånd.
En vild strid utkämpades nu i . mörkret. Plötsligt fram-
ldixtrade ljus. Det var herr Simons tjenare, som blifvit
skrämda af bullret och nu kommo för att efterfråga anled-
ningen dertill. Denna omständighet var fördelaktig för
Dackefolket, emedan de nu lättare kunde undvika de död-
liga hugg, som Hans utdelade, men den var till stort men
för Hans, hvars enda förhoppning hittills hade varit grun-
dad på mörkret och den större lättheten att undfly, så länge
mörker rådde. Dock kämpade han manligen, fastän utan
hopp. Inom fem minuter hade man fråntagit honom knif-
ven, gripit och bundit honom.
c
Tjugonionde Kapitlet.
Arvid sammanträffar å nyo med Christina.
Glädje och sorg hafva ofta samma verkan på menni-
skans kropp. Liksom Arvid förut icke hade kunnat sofva
af oro och bekymmer för sin kusin, så länge han icke kände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
