Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
366
»Bort med edra vapen, bröder!» ropade lian. »Det
hör icke oss till att föra det lekamliga svärdet. Icke heller
hafva vi rätt att hämnas. Vi hafva tvärtom befallning att
öfverlemna all hämnd och bestraffning i Gads hand. Min
är hämnden, jag skall vedergälla det, säger Herren.
Munkarne, som voro genomträngde af vördnad för sin
förman, lydde ögonblickligen hans befallning och drogo sig
några steg tillbaka, men de hotfulla blickar, hvarmed de
betraktade de gudlöse gästerne, bevisade nogsamt, att det
icke var af egen böjelse, utan endast till ätlydnad för den
vördnadsvärde priorns vilja, som de afstodo frän att kring-
klappa den elake puckelryggen och hans stigmän.
»Och du, förtappade son», yttrade priorn till Jon
Puckel, »du, som närts vid vår barm och nu likt en orm
stinger oss med din giftiga gadd, du sitter af din häst och
följer med mig in i min cell! Jag vill der förhöra och
döma dig. Dina karlar skola under tiden herbergeras i en
ledig stuga, som du, broder Botvid, mä anvisa dem. Så
visst som I vilien undgå kyrkans bann, fån 1 icke lemna
det åt eder anvisade huset, förr än jag säger eder till.»
När priorn hade yttrat detta, vände han sig om och
gick in i sin stuga. Han hade talat med så djupt allvarlig
röst och under talandet sett så vördnadsbjudande ut, att
både Jon Puckel och de andre stigmännen innehöllo med de
smädelser, som lågo på deras-tungor. Men när priorn för-
svunnit, då brast det löst.
Under det allmänna svärjandet och stojandet försvunno
munkarne den ene efter den andre med undantag af Botvid,
som stum och orörlig stod och lyssnade till stigmannens för-
bannelser och eder, ungefär så som en civiliserad menniska
skulle lyssna till en hop vildars kraxande tungomål, när han
första gängen hörde detta.
Slutligen, när de länge hade väsnats, yttrade Jon:
»Nå, vi skola väl lära munkdj-ue att dansa efter vår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
