Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42G
gryme Gerdt van Buss’ vaksamhet och skafta sig bättre
föda i fängelset, än den som herr Gerdt bestod »sina snälla
hundar».
Hans förde honom fram inför Arvid.
»Här är det lilla kräket,» anmälde Hans.
»Jag ser det, min vän. Nâ, du lille gubbe, vet du
hvar Dacke fins?»
Jon Puckel liade sina svagheter, han som andra, och
ingen kan förtänka det. Han blef ond, dä Arvid kallade
honom gubbe, och sade argt:
»Gubbe!... Jag är ingen gubbe. Dj—r och skorpio-
ner! Min moder födde mig för tjugotre är sedan.»
»Nå, förlät mig, min lille vän!» genmälde Arvid le-
ende. »Var nu emellertid sä liöflig och svara pä min fråga:
vet du, hvar Dacke finnes?»
»Och om jag visade eder dit?»
»Så skulle du undfå en god belöning, min vän.»
»Blefve jag fri då?»
»Utan tvifvel!»
»Och erhölle jag konungens tillgift för mitt deltagande
i upproret?»
»Jag tror mig kunna gä i borgen derför.» *
»Kunnen I ock ansvara för, att jag erhåller en sysla,
som kan föda mig?»
Arvid funderade pä denna fråga. Han ville icke be-
draga puckelryggen med något falskt löfte, men han insåg
på samma gång, huru nödvändigt det var att elda Jon Puc-
kel till verksamhet. I denna villrådighet kom Hans honom
till hjelp.
»Om jag finge säga min mening . . . yttrade den heder-
lige karlen.
»Nå?»
»Jo, se det är så, att hemma på Gräskääl kan jag
ganska väl behöfva en medhjelpare till att hyfsa den nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
