Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
428
mare utpeka platsen, der trasvargen sprang uppåt med länga
skutt,
»Hvem?... Hvar?» utropade både Hans och Arvid,
hvilka blickade åt ett helt annat håll än det rätta.
Men nyssnämnde Ragvald Persson, den bäste karlen i
truppen nästefter Arvid och Hans sjelfve, hade af en hän-
delse sin blick rigtad just åt det håll, der den trasige indi-
viden ilade fram. Raskt kastade Ragvald sig af hästen
och ilade uppför höjden. Nu först blefvo de öfrige varse
karlen, som med jättesprång tillryggalade stigen, hvilken
ledde uppför backen.
»Ah!» utropade Hans. »Vi äro vid Dackes stuga i
Hästmahult i Gullabo socken. Den sluge Jon har fört oss
på rätt spår. Ligg der, Jon, till dess jag kommer till bakal
Om jag då har Nils Dacke med mig, så blir du fri och
upphöjd till heder och värdighet af extra ordinarie träd-
gårdsdräng på Gräskääl. Jag skulle tro att den upphöjel-
sen smakar något. Eller huru?»
Hans lemnade Jon Puckel och ilade efter alla de an-
dre, hvilka redan i Ragvald Perssons spår voro halfvägs
uppe på höjden. De som först kommo dit upp, och bland
dem var Arvid, fingo se, huru Ragvald brottades med en
man, som endast hade en knölpåk till sitt försvar. På bac-
kens högsta spets, tre alnar från det stora klippblocket,
under hvilket »Dackes stuga» i Hästmahidt var belägen,
stod striden. Nils Dacke hade inte ens hunnit krypa ned
i sin håla. HaD blef öfvermannad och bunden utanför den-
samma. Lugn var han icke, ej heller bar han sitt öde som
en man. Han hade aldrig varit en verklig man och aldra
minst var han en sådan, sedan pater Göran var bortå. Nu
rasade han som en galning, förbannade hela verlden, hädade
och svor, men esomoftast gick Christina Slättes namn öfver
hans läppar, oftast i detta sammanhang:
»Din skuld är det, Christina, ty om du hade älskat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
