Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
teserna i Symbolum, eller de många, oändligt långa
bönerna, under hårda slag med ferulan förkunnat för
hans af rädsla darrande kamrater, att Göran var en
vanartig, lätjefull djelkne, en gemen »ribald» och van-
börding. Det sista ordet hade känts djupare än både
slag och hårdragning.
Men han hade mer och mer glömt bort detta
tidigare skede af sitt lif. Då hade han helt och hål-
let berott af andra, utan att kunna gifva dem någon-
ting i ersättning för hvad de gjorde honom. Han
kunde blott icke förstå att de icke slagit honom helt
och hållet sönder och samman, då han vardt trum-
pen och tredskades, eller svarade näsvist på deras
förmaningar. Deremot stod så mycket lifligare i hans
minne den tid, då han, efter återkomsten till fäder-
neslandet, kom i tjenst vid gamle kung Göstas hof.
Så många gäckade förhoppningar, svikna framtids-
drömmarl — För mer än flertalet i lärdom och ar-
betsförmåga, i talang, snille, stäldes han likafullt på
de mest underordnade platser. Vanbördingen, hette
det alltid, fick icke taga plats framför frälsemannen.
Hans häftiga, obändiga lynne hade rasat i vanmägtig’
vrede mot denna trånga, orättvisa uppfattning af det
personliga värdet. — Den ena storslagna planen efter
den andra hade framstälts af honom. Men fiender
och vedersakare hade alltid förstått att uppleta någon
svag punkt i de samma, utan att på samma gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
