Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
terat med djefvulen, att han nästan varit utom sig
af anfäktelse.
»Min käre herre behöfver hvila nu», sade Bene-
diktus, som jemte Elin och några andra af fru Karins
tärnor, nyss förut inkommit i rummet, i det han gjorde
en afvärjande rörelse åt Sten Eriksson, som tycktes
vilja stiga fram och taga till ordet. — »Får jag till-
säga paulunvaktarne att de få komma upp för att
reda till bädden på nytt?»
»Nej, tack Benediktus! Icke nul Jag minnes
nog hur litet jag sofvit i natt. Men, ser du, jag är
stark, — mycket stark, vill jag lofva!» — Han rätade ut
sig till hela sin längd och knöt handen. — »Jag är
en hjelte, jag kan kasta stora hus i sjön. . . . Men
se på Göran!» afbröt han sig med en vänlig blick
på prokuratorn och vinkade honom att komma till sig.
Med rynkade ögonbryn hade denne åsett, hur
Karin Månsdotter förstört hela den vackra härfvan,
Om han ändock haft något kraftigt verkande medel
i sin hand att få blodet på denne oberäknelige furste
att jäsa upp på nytt. Men annan dag, annat råd.
Nu var dock isen bruten. Den nådige herrn hade
ändtligen en gång sett de nådige herrarne i ögat och
skulle nog minnas den blicken, Medan han närmade
sig konungen, slätade rynkorna ut sig i hans panna
och ett inställsamt, smilande leende lade sig i stället
kring munnen. Och han gnuggade sina händer, un-
der det han gled fram öfver golfvet, med sitt stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
