Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ej så, käre herre! Men frågar I mig om saken,
kan jag ej förhålla Er min tanke. Ej skola Edra
tjenare gerna gå till sina värf, om en simpel väpnare,
en herretjenare, får slå dem till döds utan näpst
eller aga.»
»Spar klandret! Jag ändrar mig aldrig, hör du
det, då jag gifvit mitt ord.» — Det var en egenhet
hos kung Erik att han, som var vankelmodet sjelft,
aldrig kunde i nog starka uttryck tala om sin be-
ständighet och sin fasta vilja. — Han såg ett ögon-
blick på Göran Persson med tankspridd min och
tillade derpå:
»Så är det nu julfrid i landet, och, du vet, Gö-
ran, stjernorna spå intet godt.»
»Har då Gref Svante fått sin vilja fram till slut?»
»Tyst om Svante, säger jag dig, karl!» skrek
kungen till och reste sig häftigt från bänken, stam-
pande med foten. »Du skäller ut honom för härdt.
Du talar illa om alla mina tjenare. Du bringar mig
på fall!»
Prokuratorn slog ned ögonen för konungens vreda
blickar och bugade sig djupt, i det han antog en
leende, inställsam min, liksom ville han säga, att det
var ju så naturligt, att kungens vilja var hans enda
lag. Men ur djupet af hans själ trängde sig vilda,
upproriska känslor af hat och förakt, känslor, hvilka
nästan brände på tungan, då de ville slippa fram
som ord. Utan att vackla hade han gått sin bana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
