Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»I sanning bra! De stackars kräken hafva ju
knapt kunnat komma öfverens om att hålla i hop
till sitt inbördes skydd än mindre besluta sådan djerf
gerning.»
Nu stötte den lille undersätsige mannen Hogenskild
i sidan och hviskade, i det han pekade med sin spets-
kantade hvita hand ned åt domkyrkan:
»Se dit broder! Är det icke vår vän Benediktus?»
Hogenskild nickade jakande. Han kände genast
igen doktorn på dennes långa, svarta rock och lutande
gång. Men hvem var det som följde honom?
»Kungen!» hviskades det nu rundt omkring honom
och det blef tyst i de sorlande grupperna, allt efter
som Benediktus och hans följeslagare närmade sig.
Snart voro desse i närheten af Hogenskilds följe,
hvilket drog sig något afsides.
»Guds fred, go’ vänner! —- Guds fred med Er!»
helsade kungen med affekterad vänlighet ät höger
och venster, medan folkskaran drog sig aktningsfullt
åt sidan.
Man lade märke till den sällsamma kontrasten
mellan hans anlete, som uttryckte glädje och väl-
befinnande, och hans klädsel, som betecknade den
djupaste sorg. Till och med de styfva fjädrarne i
hans barett voro svarta och den korta, spanska man-
teln, som enligt bruket hängde löst öfver axlarne,
hade inte ens den minsta guldstickning i kanten, hvilket
bruket eljest kunde tillåta vid sorg efter nära fränder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>