Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När den kungliga flottan kom åter till Gråmun-
kehamnen och knektarne i norra vakttornet öppnade
spärrbommen, för att släppa in båtarne, skyndade
mycket folk af alla klasser ned från staden och hop-
pade omkring på den klippiga stranden, för att kom-
ma upp på bryggorna. Alla ville spörja hur striden
aflupit; ty af det starka dånet och krutröken hade
man nämligen kunnat förstå att striden måtte hafva
varit både het och blodig.
Bland de förste som infunno sig var Göran Pers-
son. Det var en sällsam tillfällighet att just den
vackra känsla som dref honom dit ned — troheten mot
konungen — skulle blifva en orsak till förargelse för
honom. Knappt hade nämligen båtfolket fått se hans
välbekanta stora anlete med det röda hakskägget,
förr än det började hvissla och tjuta, ropande af alla
krafter att han skulle gå hem igen till sin skrifvar-
stuga och icke mer blanda sig i deras värf.
Uppträdet hade kanske slutat härmed om Göran
kunnat hålla sig lugn. Men hans vanliga klokhet
tycktes hafva öfvergifvit honom vid detta tillfälle.
I stället för att låtsa som han icke hörde mumlet,
började han förebrå knektarne i de främsta båtarne
för det de fäktat illa, kallande dem fege hundar, som
förtjenat stegel och hjul, derför att de icke visat sig
modigare då deras konung sjelf gått i spetsen för
dem. Men denna gång fick han icke sluta sin dun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
