Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Rätta mig hit och rätta mig dit! — Tror du,
gamle Tomas Skrapetaska, eller Menlös, eller hväd
du nu heter, att det finnes någon menniska i verlden,
som har fullkomligt rigtigt rätt, hva sa? — Nej, var tyst,
ska’ du få höra på en lustig komedia! ... När jag
var pojke, fingo jag och min äldre bror ett vackert fär-
gadt grenljus att roa oss med på helige Stefani dag.
Han, såsom den äldste, fick tända det och jag skulle
endast få glädja mig åt skenet. Men som han var
något konstig till sinnet, den arma själen, ville han
icke tilläta att de tjocka ljusarmarne skulle brinna,
ehuru de lyste allra vackrast. Och så kommo vi i
gräl och slagsmål, ty jag ville, förstås, att alla skulle
brinna lika jemnt för att lika mycket bidraga till ske-
net. — Nå, Tomas, kan du nu säga, hvem af oss
som hade rätt? — Hä?»
Skärkarlarnes långa snipor lade nu i land strax
nedanför vindbron och Max Klo lutade sig fram öf-
ver bröstvärnet, för att spörja om de sett eller hört
något fiendtligt. Men de svarade med en mun, att
ehuru de varit ända borta vid Skurusundet hade de
ingenting sport.
Han skulle nu till att närmare förklara liknelsen
för sina nyfikne åhörare, då han fick se några ryttare
i blanka stålhufvor och gula fältbindlar, högst uppe på
krönet af den framför liggande backen. Bland andra
igenkände han Anders Sigfridsson på hans svarta häst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
