Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. En skildring av segrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bliva hans dödsbädd, och bönföll som en personlig
ynnest, att de icke skulle dömas till en plågsam död,
utan blott hängas som vanliga mördare. Då man ta-
ger i betraktande tidsläget och den ytterliga och stän-
diga fara för lönnmord, i vilken han levde, så var
detta en hjältemodig handling. Den har också ett sär-
skilt sammanhang med det ämne vi nu behandla. Vi
finna nämligen, att det var i protestantiska länder
som bruket att genom tortyr framdraga vittnesbörd
först upphörde och även att genom liknande medel
försvåra dödsdomarna.
Men vi gå vidare till de sista dagarna av Vilhelms
liv. Kanske några av våra läsare ha sett det rum i
Delft, där han dog? Han hade ätit middag med sin
familj och språkat vänligt och glatt med dem, som
han brukade. Han hade just lämnat matrummet och
skulle gå upp för trappan till ett rum i övre våningen.
Då han satte foten på det tredje trappsteget sköt en
man, som stått gömd i en mörk alkov, tre skott mot
honom. Han fördes tillbaka till matrummet och lades
på en soffa. Hans hustru och hans syster voro hos
honom. »Gud, var barmhärtig mot mig», sade han.
»Gud, Lav barmhärtighet med min själ och med detta
olyckliga folk.» Så vandrade hans tankar i hans sista
stund till det folk, för vilket han levat, och för vilket
han nu dog. Hans hustru — amiral Colignys dotter
— överväldigades av sorg och förskräckelse, men hans
syster böjde sig över honom och frågade: »Befaller
du din själ åt Jesus Kristus?» Han viskade: »Ja»,
och det var hans sista ord.
Så dog Vilhelm av Oranien, grundläggaren av den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
