Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tronföljaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
spelet!» sade Carl Gustaf sorgset. »Jag vet ej hvad jag ville gifva, om denna upptäckt varit ogjord. Plikt, samvete och hederskänsla tvinga mig att yppa förräderiet, och likväl skär det mig in uti hjärtat att därigenom blifva en orsak till den gamle gubbens förtidiga nedstigande i grafven.»
»Det förhåller sig med våra obudna statsrenovatörer som med gamla krigare: de strida för andras lycka, tills de själfva slutligen blifva offerbockar. Gud gifve, att han kunde räddas, ty han älskar ers höghet uppriktigt, och möjligtvis kan erkänslan hafva förledt honom till detta utfall, som måhända vore klokt nog, om tid och omständigheter vore annorlunda. Kristina är icke mer denna tjusande flicka, hvars behag fängslade ers höghets hjärta, och för länge sedan upphörde hon att vara denna sällsynta regentinna, som uppoffrade allt för landets väl. Dårskaper och nöjen uttränga allvar och kraft från tronens grannskap; — ja, det fordras i sanning en hjälte för att rädda Sveriges lutande krona.»
»Hvad nu, min redlige Paul! Jag tror nästan att den onde anden ömsat plats och farit från Messenii hufvud in i ditt? Kristina kan vara felaktig, men i den dubbla egenskapen af välgörerska och regentinna har hon dock alltid anspråk på min tillgifvenhet och mitt lif. Den arm som försvarade hennes rättigheter i Tyskland kan icke brottsligt utsträckas för att röfva en krona, som hennes ädelmod åt mig i framtiden bestämde. Carl Gustaf dör gärna utan att hafva fört spiran, men ett med brott belastadt minne skall han aldrig lämna efter sig.»
Här afbröts samtalet genom ett sakta bultande på dörren, hvilken öfverste Würtz, sedan papperen voro sammanlagda, öppnade, och den unge pagen, hvars bekantskap vi gjorde i trädgården, steg in.
»Hvad för dig hit vid denna tiden, Adolf?» frågade prinsen, missnöjd öfver att ha blifvit störd.
»Jag ansåg mig skyldig,» svarade ynglingen, »att underrätta ers höghet om närvaron af några förnäma hofherrar, hvilka, i väntan på morgondagen, då de lära komma för att göra sin underdåniga uppvaktning, tagit nattkvarter i en bondby och skickat sina tjänare som spioner hit till slottet.»
»Har du själf sett dem?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
