Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tronföljaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för mig, så får jag höra hur dess innehåll låter i en annans mun.»
Då prinsens befallning på detta sätt afbröt de slutsatser angående Adolf Findlings första öden, till hvilka samtalet måhända kunnat gifva den värde läsaren någon anledning, om det blifvit fortsatt i samma riktning, anser författaren sig skyldig att genast lämna ett utdrag af de anteckningar han vid bokens planläggning följt, i synnerhet som ynglingen mer än en gång torde åter uppträda.
Oaktadt de svenska vapnen, från den stund de deltogo i det märkvärdiga trettioåriga kriget, nästan ständigt lyste på segerns bana, måste de likväl vid tvenne tillfällen vika för den ombytliga lyckan. Den 7 september 1634 hade Horn det missödet att ej få följa sin egen öfvertygelse och vid Nördlingen nödgas gifva en batalj, om hvars lyckliga utgång hans säkra fältherreblick på förhand tviflade. För sin egen person gjorde han under af tapperhet, men ödet hade beslutit svenskarnes nederlag. Fullkomligt slagne, flydde de i alla riktningar, sedan deras anförare blifvit tillfångatagen, lämnande lägret till plundring åt fiendens trupper. Bland dessa utmärkte sig i synnerhet kroaterna för grymhet och roflystnad: hvar helst de foro fram syntes alltid blodiga spår.
Som på en af hungriga hyenor anfallen hindostansk kyrkogård, lågo de nakna, sargade liken spridda kring valplatsen, då en äldre österrikisk officer, hvilken fordom varit i sachsisk tjänst och sålunda stått under Gustaf Adolfs befäl, långsamt framskred öfver det sorgliga fältet. Vid randen af en liten skogsdunge såg han en kullstjälpt, utplundrad bagagevagn. Denna syn, som hade många likar, skulle troligen ej särdeles rört honom, om icke en af flere pikstyng genomborrad kvinnogestalt fängslat hans uppmärksamhet. Ännu rådde i de förvridna anletsdragen så mycken skönhet, att medömkan frampressade en tår ur krigarens öga och födde beslutet att undersöka, om där icke fanns något tecken till lif. Döden hade emellertid tryckt ett ouppbrytligt insegel på sitt kallnade rof; lemmarna förblefvo styfva, huru de än vändes; bröstet höjde sig ej mer. Redan stod han i begrepp att återgå till lägret, då ett sakta kvidande nådde hans öron. Nu först blef han varse, att ett ungefärligen två år gammalt barn låg vid kvinnans sida, simmande i blod. Det var en vacker gosse, som, ehuru han erhållit ett djupt svärdshugg tvärs öfver pannan, ännu medvetslöst utsträckte sina små
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
