Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hertigens page
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Då tycker jag att ni handlen som narrar, samt och synnerligen. Enhet ger framgång; olika åsikter, misstroende och obeslutsamhet föra till fördärf.»
»Så vidt skall det väl icke komma, vill jag hoppas, fastän det kan se brokigt ut. De verkliga patrioterna förstå hvarandra genom tysta tecken, och snart torde du få erfara besynnerliga saker. Äpplet mognar helt obemärkt i den lugna sommarnatten, och när det är färdigt att falla bryter höststormen lös. Gå nu till hvila, nämn icke för min far hvad du hört och sett; i morgon är jag åter hos dig.»
»För de där halfkvädna visorna är jag dig icke rätt mycket förbunden. Hvartill skulle det tjäna, att jag bevistade er osammanhängande rådplägning, om jag ej är värdig att erfara dess verkliga syftemål?»
»Du bör icke klaga, ty om någon kan förevitas att dölja hvad han tänker, så är det just du själf. Jag har låtit dig ana tillvaron af en viktig hemlighet utan att fråga hvarför du är hitkommen.»
»Det har jag ju sagt dig.»
»Nu önskade jag hafva en klar lykta till hands för att se hvad min du tar på dig. Men lika mycket, om jag bedragit mig, så vet jag likväl, att du är en ärlig gosse, som ej förråder någon.»
Denna anmärkning återjagade Adolfs tankar till ett ämne, hvilket han för en stund nästan bortglömt. Den erhållna befallningen att iakttaga försiktighet samt ej låta någon upptäcka rätta ändamålet med beskickningen genljöd på ett hotande sätt i det innersta af hans själ och spridde fruktan att ha varit försumlig. Stillatigande räckte han Messenius handen till afsked och begaf sig hem.
Men fastän han sålunda befriades från nödvändigheten att antingen säga för mycket eller för litet, var lugnet därmed icke återvunnet. Tusen besynnerliga fantasier genomkorsade hans hjärna, utan att frambringa någon fattlig bild, hvarvid tanken kunde fästa sig, och den häftighet med hvilken han vandrade från det ena hörnet af kammaren till det andra utvisade, i hvilken stark jäsning det lifliga temperamentet råkat. Ett ofta efterlängtadt tillfälle att få träda i nyttig verksamhet syntes erbjuda sig, men andra skyldigheter ålade honom att icke befatta sig därmed. Om renheten af Carl Gustafs tänkesätt som undersåte kunde ej något tvifvel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
