Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Handen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom hvars galleröppningar de trasor framtittade, hvilka i egenskap af vekar fått den ena ändan antänd och den andra nedstucken i den massa skältran som hjälmen förvarade. Väggarnas svarta utseende buro vittnesbörd, att denna lysapparat skänkte nästan lika mycket rök som ljus; men det senare var dock, genom sin flammande egenskap, tillräckligt att visa föremålens rätta beskaffenhet. Den talrika samlingen syntes fördelad i en mängd oberoende mindre grupper, af hvilka dock endast trenne voro så nära Germund, att han med redighet kunde uppfatta både hvad som sades och gjordes inom dem.
Något åt sidan, åt läktarens vänstra hörn, satt en mager, hålögd kvinnogestalt, som man skulle trott vara själfva hatets genius, om hon icke med outsäglig ömhet tryckt en späd varelse till sitt hjärta. Tätt bredvid henne satt en man, omkring femtio år, och åt med djurisk glupskhet ur ett mjölvällingsfat, från hvars bräddar han afhöll en skara skrikande halfvuxna ungar. Ur denna familjekrets hördes intet annat än barnens gälla utrop »gif oss mat, gif oss mat!» — hvartill fadern svarade, »vet hut, kältringar, och lären er att själfva förtjäna födan. Världen står lika öppen för er som för mig; och tills man får nog styrka att arbeta, kan man tigga eller stjäla; det har jag sagt er tusen gånger.»
»Hm, det är rysligt!» sade Germund för sig själf och vände blickarna något längre åt höger. Där stod en äldre kvinnsperson, som nyss slutat att kläda en skön, adertonårig flicka i ett slags teaterkostym och räckte henne en mandolin, i det hon sade: »Zerbina, akta klädningen, det råder jag dig, ty sedan det välsignade kriget tog slut, vankas ingen plundring mer. Kom också ihåg att nyttja dina svarta kroatögon, om du ser någon ung rikt klädd herre med välbehag beskåda dig; men framför allt, blif själf ej kär och skänk intet — nej, icke en gång en kyss, utan att först ha erhållit riklig betalning. Spela nu öfver, så får jag se, hur du bär dig åt.»
Med ett alldeles öfverraskande behag antog flickan en stolt, något tillbakalutande ställning, log, vände sina blixtrande ögon åt alla håll, sänkte hufvudet med en suck och, efter att ha anslagit några ackorder på instrumentet, sjöng en tysk ballad, hvars första vers i öfversättning lät ungefärligen så här:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
