Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hoftärnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Vore här fråga om ett vanligt ja eller nej, och kunde jag undvika ödets beslut,» svarade hon i en nästan hemsk ton, »skulle jag med ett enda ord försäkra mig om lyckan att få tillbringa mina återstående dagar hos dessa goda, ädla människor, hvilka jag har att tacka för allt, utom den usla
tillvaron. Mången torde ha klandrat, att jag icke redan sökt lätta deras omsorger genom ett frivilligt aflägsnande, men det har aldrig fallit mig in att tro dem i stånd af egennyttiga beräkningar. Ni ser således, min herre, att det är något helt annat än fåfänga och ostadighet som skall tvinga mig att skilja mitt öde från deras. Icke slumpen, utan högre makter styra ödets gång. Var uppriktig! När drottningen beslöt taga en af oss båda fostersystrar i sin tjänst, yttrade hon ingen särskild önskan, att jag skulle komma? Tro ej, att jag fått denna ingifvelse af egenkärleken, men hvarifrån jag har honom måste förtigas.»
»Efter ni tyckes kunna spå, vill jag ej neka, att så förhåller sig.»
»Då är jag nöjd och färdig att följa er.»
»Syster, syster!» ropade Johanna och föll henne om halsen; »till denna förfärliga sinnesstämning är jag, olyckliga, första orsaken; därför bönfaller jag, att du afstår från ditt öfverilade beslut. Hör mig! Jag kan ej möta dig med några konstgjorda skäl, men mitt hjärta ber dig återvända i tid. Säg nej! Säg nej!»
Med ett mildt leende lade Fransiska sitt pekfinger på systerns mun, kysste henne därefter på pannan och sade: »Se, goda flicka, hur lugn jag är. Slå bort dina sorgliga griller och låt mig resa; hvem vet, om jag ej i framtiden kan vara er till någon nytta?»
»Du vill då verkligen lämna oss?» inföll Kristoffer.
»Jag vill ej, men jag måste.»
»Låt mig resa i hennes ställe,» afbröt Johanna. »Jag kan ej blifva utsatt för samma frestelser som hon, och det är min skuld, att hon den olycksaliga aftonen fick...»
»Håll!» ropade Fransiska; »I hafven båda lofvat glömska och förtigenhet. Min rätt till att tjäna drottningen afstår jag på inga villkor; och vill Gud, skolen I inom mindre tid än ett år med glädje mottaga underrättelser från mig.»
På detta sätt fortsattes striden ännu en stund utan att Fransiska gaf vika, hvarför Kristoffer och Johanna måste låta saken därvid bero. Ännu samma afton for Steinberg åstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
