Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hoftärnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sysselsätta sig med berättelser och lusten att omtala sina egna äfventyr ovetande uppstår under åhörandet af andras. Med så liknöjd ton som möjligt tog han till orda: »Aldrig färdas jag efter solens nedgång utan att komma ihåg en högst besynnerlig händelse, hvilken träffade mig för flere år tillbaka och som jag har att tacka för min lycka; men jag bör kanske ej tala om aningar eller hemliga ingifvelser för ett fruntimmer, som blifvit uppfostrad af en präst?»
»Däri bedrar ni er. Jag är själf visserligen alldeles fördomsfri, men det hindrar ju icke, att jag gärna hör besynnerliga äfventyr, ja, till och med vidunderliga. Sagor äro en nordens tillhörighet. Man kan tro hur mycket man vill, och skulle vi litet hvar noga uppteckna hvad som händer oss ända från barndomen, torde nästan ingen finnas hvilken ej erfarit oförklarliga saker. Ni gör mig därför ett stort nöje, om ni vill fortsätta.»
»Efter ni önskar det, så hände sig för några år sedan, då jag nyss blifvit utnämd till page hos drottningen, att högstdensamme skickade mig med bref till sin höga fru moder i Nyköping. Det var tämligen sent på hösten, himlen mulen och vägarna bottenlösa. Jag hade hunnit på andra sidan Åby, när hästen började bli så trött, att han icke gick ur stället. Ogärna ville jag tillbringa natten på den dystra skogen, men hvad skulle jag göra? Annan utväg fanns ej. Förgäfves ropade jag åt alla håll, intet svar hördes. Slutligen steg jag utaf, tog min klippare vid tygeln och drog honom upp på hårda marken samt utsökte mig ett lugnt ställe, där jag både hade lä for vinden och utsikt åt landsvägen. Så satt jag länge och väl, då mot midnatten skenet af ett bloss började flämta på afstånd.
»Det kom närmare, och nu såg jag, att det bars af en gumma, så rysligt ful, att jag behöfde mycken besinning för att våga tilltala henne. Men här, om någonsin, besannades det gamla ordspråket: skåda icke hunden efter håret, ty något vänligare än hennes guds fred! har jag aldrig hört. Snart kommo vi i ett förtroligt samtal, som ledde därhän, att hon bad mig om en skärf till mat. Mycket penningar hade jag visst icke; men i glädjen öfver att ha funnit ett efterlängtadt sällskap grep jag i fickan och kastade dess innehåll på gummans utspända förkläde. Gud löne er! utbrast hon, detta skall ni ej hafva gjort för intet. Låt mig se er hand: jag torde kunna säga er något som ni behöfver veta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>