Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Torneringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stolt som en romersk triumfator, svängde sig Claes Tott upp på den af svett drypande hästen, återtog lansen och red ensam kring banan, liksom för att se efter om ännu något hinder för hans lycka skulle finnas, under det härolden utropade: »Enligt ridderligt bruk och de för dagens tornerspel fastställda lagar, hafver denne riddersman, som för Bayards devis, segrat uti alla vapenöfningar och ensam behållit platsen till slut. Likmätigt min plikt, öfverlämnar jag således till de förfarna och visa stridsdomare att afgöra, huruvida så väl han som de andre, hvilka i mindre mån segrat, må erhålla de pris Sveriges stormäktigsta drottning i nåder behagat utfästa för hvarje segergrad. Slutligen, på gammalt öfligt sätt, spörjande: Finnes ännu någon oöfvervunnen som bestrider segraren priset och med lans och svärd vill detsamma erhålla, under föreläggande att för alltid varda utesluten från tornerrättigheten, om han öfvervinnes?»
»Ja!» dundrade en stämma, och en alldeles okänd kämpe svängde upp, midt emot den kungliga tronen.
»Hvem kan den djärfve vara?» frågade drottningen till höger och vänster, hvarpå ingen vågade svara, förrän grefve Bengt Oxenstierna slutligen sade: »Denne riddare med sitt rostiga harnesk och sin malätna fjäderbuske förefaller mig som ett spöke, eller en ur grafven uppstigen hamn. Hvem han är, må Gud veta, men bedrager jag mig ej allt för mycket, så har denna rustning fordom tillhört salig Johan Banér.»
»Det har den verkligen gjort,» inföll ceremonimästaren von der Linde, »och icke för längre tid än högst åtta dagar sedan utlämnades den genom mig till hofguldsmeden på norr, som fick befallning att renovera förgyllningen kring kanterna, hvarefter både hjälm och harnesk skulle sändas till vapensmeden att poleras.»
»Par Dieu!» återtog Kristina, »det ser ut som denna dag vore helgad åt handtverkeriernas skyddspatron; men låt honom hållas, vi skola väl demaskera honom, sedan han blifvit förödmjukad.»
Af alla tyckte dock grefve Tott minst om denna oväntade syn, ty dels kände han sig trött efter de föregående striderna, och dels såg han af sättet hvarpå den okände styrde sin häst och förde sina vapen, att det ej var någon nylärling. Men sedan han vidare eftertänkt, att alla som ägde stort rykte i fäktkonsten redan varit framme och blifvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
