Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Torneringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Emellertid inföll det kritiska ögonblicket. Alldeles vinkelrätt mot den okändes bröst satte Totten sin lans med sådan kraft att han, gynnad af starkaste farten, ofelbart kastat den förre till marken, om icke denne lutat sig framåt och genom en mästerlig vändning på kroppen mottagit stöten med vänstra bröstet, hvarifrån den nödvändigt skulle halka inåt när ryttaren reste sig. På detta sätt kom lansen mellan lifvet och armarna på den okände, som, brytande med vänstra och i sin ordning stötande med högra handen, lyfte Totten ända ut på hästländen, så att han, med förlorad jämnvikt så snart lansen bräcktes, ej kunde undgå att tumla till marken.
Från alla sidor hördes dofva bifallsyttringer, som gjorde den olycklige stridsmannen alldeles ursinnig, synnerligen sedan han varit nog förmäten att på ett allegoriskt sätt inblanda drottningen i stridens utgång. Skummande af vrede, ryckte han svärdet ur skidan, svingade sig åter upp på hästen och stormade löst mot den okände, som ännu ej tycktes vara beredd på ett så allvarsamt anfall. Också måste han uppbära ett hugg utan all parad tvärs öfver nacken, hvarigenom näsan sprang i blod och mången trodde hans sista stund kommen. Men snart visade han motsatsen. Det underbara lugn han ända dittills bibehållit försvann, så att det nästan såg ut som båda kämpat på lif och död. Länge nedtyngdes ödets vågskål till Tottens fördel därigenom, att häftigheten hos honom aftog, allt efter som lyckan blef bevågen, och motståndaren hade varit förlorad, om han ej gjort ett så tafatt misshugg, att han nära fallit ur sadeln. Nu tycktes äfven han, varnad af en undviken fara, komma till besinning, och striden fick mer sant intresse för de vapenkunnige, ty större ömsesidig skicklighet hade aldrig någon sett.
Händelsen hade fört de stridande nästan midt för och helt nära tronen, öfver hvars bröstvärn både drottningen och grefvinnan De la Gardie lutade sig. »Ändtligen uppfylles min hemliga önskan,» sade den förra. »Se hur den oförskämde afmattas, medan Tottens hugg liksom hagla på hans blodiga rustning!» Stum af förskräckelse öfver denna förfärliga strid, hade den sköna grefvinnan ingen egen tanke, utan antog som ett orakel allt hvad hennes konungsliga vän yttrade; och öfvertygad om att snart få kröna dennas riddare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
