Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Krucifixet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Nå, nå, flere än ni torde finna mig något gammal för den handteringen; men vilja vi vara nogräknade, så har hon ju byxor?»
»Det glömde jag alldeles. Ni har hört mina skäl.»
»Visserligen; dock utan att öfvertygas. Ju mer jag beskådar dessa svarta gnistrande ögon, desto säkrare blir jag att hafva sett dem tillförene.»
Vid detta yttrande flög en hastig rodnad öfver spåkvinnans bleka kinder, men hon hade redan hämtat sig, när kvartermästaren strax därpå vände henne mot dagsljuset och fortfor: »Tillstå att du känner mig?»
»Måhända,» svarade Nepomucena liknöjdt.
»Nå, hvar träffades vi då?»
»Det vet jag icke. Ni är ingen så märkvärdig person, att er bild ovillkorligt skall fästa sig i allas minne.»
»Men jag vill dö på, att jag sett dina anletsdrag, ehuru förvridna, i någon farlig stund. Under de första slaktningar jag bevistade var det mig likgiltigt, hur många som stupade för min hand; ty ungdomskänslan tillåter sällan lugna beräkningar. Vid mer stadgade år tänkte jag ofta nog: det är synd att skicka denne ljuslockige yngling, denne redligt blickande man till evigheten; han äger måhända föräldrar att understödja, eller maka och barn att försörja, och jag lämnade den afväpnade fången till regementsprofossen. Blott då ett ilskefullt spelöje frambröt midt under förskräckelsens åthäfvor, eller ett par svarta, djupt liggande ögon gnistrade oförsonlig hämnd, stötte jag till; och det föreföll mig som jag befriade världen från en ond ande. Själfva regementsprästen — Gud fröjde hans själ! — sade i sina predikningar, att djäfvulen, enligt ett gammalt kompakt med munkarne, stridde uti österrikarnes led under hvarjehanda skepnad; således torde jag hafva stött på honom emellanåt. Beskrifningen om hans utseende träffar alldeles in med ditt, och är du icke han själf, kan du gärna vara hans syster.»
»Denna omständighet allena gör det ursäktligt, att en tapper soldat smädar en värnlös kvinna,» inföll Fransiska.
»Sedan jag sagt mina tankar rent ut, skall ni få er vilje fram. Jag aflägsnar mig med truppen; men, akta er själf! Det rådet ger jag af sann öfvertygelse.»
Med en axelryckning åt kvartermästaren och en öm blick åt flickan följde Adolf den förre. Så snart de voro borta, ropade spåkvinnan: »uff! den basilisken höll på att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
