Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Krucifixet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han och vände sig mot Nepomucena, »bringar jag drottningens stränga befallning att genast lämna slottet! Ingenting går vår ädla furstinna så mycket till hjärtat som likars nöd; därför skickar hon dig dessa penningar. Använd dem med tacksamhet och bjud icke till att hädanefter såra ärbart folks blickar genom oanständiga förklädningar. På sådana smygvägar kommer man ej till Sveriges drottning.»
Med ödmjuka åtbörder mottog spåkvinnan den kungliga gåfvan och hviskade Fransiska i örat, då hon gick: »Vågade man straffa mig?»
Efter den misslyckade kärleksförklaringen i Kungsträdgården hade Adolf icke talat med, knappt sett Fransiska. Hans hastiga upphöjelse öppnade väl för honom slottsportarna, men ej jungfruburen, hvilken han, såsom simpel page, utan särdeles svårigheter kunnat besöka. Glad omfattade han således det oväntade tillfället att nu få träffa henne utan vittnen och ämnade alldeles icke göra sig brådtom, så framt hon ville tillåta honom att stanna kvar. I detta hänseende syntes flickans uppförande något tvetydigt; ty, ehuru hon med mycken artighet framställde en stol, utvisade hennes åtbörder, tal och hela väsende ett slags förlägenhet, hvars rätta orsak kunde tolkas på flere sätt. Slutligen repade dock Adolf mod och började:
»Så obetydlig den tjänst jag i dag kunnat visa er än må synas, har den dock för mig ett högt värde, emedan jag därigenom erhåller den efterlängtade lyckan att få njuta af ert sällskap och godtgöra min obetänksamhet när vi sist träffades.»
»Om någon af oss står i skuld hos den andra, är det jag,» svarade flickan blygsamt.
»Att kämpa med er i ädelmod vågar jag icke, då förlusten nödvändigt måste blifva på min sida; men ni kan ej känna mig, och mitt hjärta ville så gärna ligga öppet för era blickar.»
»Jag insåg sedan, huru godt det var vid vårt första möte, eller då den unge Messenius skulle dömas till döden. Hvad som gjorde heder åt den ofrälse pagen har säkert icke upphört att pryda ädlingen.»
»Haf tack för dessa ljufva ord, dubbelt välljudande från så sköna läppar.»
»Hvarför vill ni genast vederlägga min fromma tro? Men det är sant, ni har blifvit hofman och kan således icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
