Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dominon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»har den vördige patern ridit trött, efter han ej kunnat följa med sällskapet?» o. s. v. hunno de ändtligen fram till det af människor fullproppade omklädningsrummet.
På en gång belåten och förtretad, hoppade Adolf ned af sin vanskapliga Rosinante, hvars ena del genast sprang åt höger, den andra åt vänster, och satte sig bakom tvenne med klädespersedlar belastade stolar, för att i enslighet öfvertänka aftonens besynnerliga händelser. Så hade han suttit en god stund, då tvenne personer stannade tätt invid hans förskansning. Den ena var omaskerad och visade spanske ambassadören don Antonio Pimentels vackra gestalt, den andra var en af de båda negerflickorna. »Jag visste väl», sade hon, »att jag äfven i denna simpla dräkt skulle finna en caballero serviente, eller hvad ni spaniorer kalla det.»
»Himlen är aldrig så öfverdragen med svartsjuka moln, att man icke genom någon ljusare strimma kan gissa hvar solen vistas,» svarade Pimentel och tillade hviskande: »Har ers majestät ännu fått reda på den där impertinenta dominon?»
»Det måste ha varit hin håle själf, ty han har hvarken kommit undan eller finns i salen. Men låtom oss tala om andra saker, på det ingen obehörig lyssnare må uppsnappa att ni deltagit i maskeraden.» Härvid gjorde hon ett tecken med handen, och några hoflakejer framkommo, bärande tvenne större korgar.
»Som jag förmodar att ers majestät vill kläda om sig, anser jag mig böra gå bort.»
»Det behöfs icke. Jag kastar blott en matronkofta öfver min svarta lekamen och ämnar sedan nyttja mitt naturliga ansikte. En så belefvad man som ni kan omöjligt vara främmande för kammarherrebefattningen.»
»Åtminstone har jag ofta sett den utöfvas.»
»Nå väl, vi vilja försöka er skicklighet. Se där, håll min turban! Vidare masken!»
»Min Gud, hvilka sköna juveler!»
»Det är sant! Så när hade jag glömt denna prydnad.» Nu lösryckte hon den i munnen på negermasken sittande ringen och gaf den åt Pimentel, tilläggande: »Förvara detta smycke tills jag därå gör anspråk.»
»Ers majestät är bra godtrogen, som vågar lämna dyrbarheter i en soldats händer.»
»Risken blir min — à revoir!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
