Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid dessa ord nedlade spåkvinnan sin börda, smög sig på tå till dörren och sköt för regeln. Emellertid började Fransiska andas lättare. »Hvad har händt?» frågade hon, ännu i ett slags dvala, »hvarför öfverger du mig, min bror; du lofvade ju så heligt att taga mig till äkta; äger du ej en dryck vatten för din törstande brud?»
»Se här,» svarade spåkvinnan och framdrog en liten flaska ur sitt sköte. »Det är nyss hämtadt från källan, friskt, ofelbart välgörande, drick!» Med slutna ögon vände Fransiska ansiktet åt den sidan hvarifrån ljudet kom, öppnade läpparna och sväljde några gånger, under det gifverskan skiftesvis kysste ett krucifix och en pergamentsrulle.
»Hu! Det var bittert,» återtog den förra; »du gaf mig eld, bröstet brinner redan. Gif mig något annat som smakar bättre. Hör du ej hur man klappar, hur man ropar? Det är Adolfs röst; lät upp! Jag är bedragen.»
»Stilla dig! Jag hör ingenting.»
»Himmel! Hvilken förfärlig stämma! Min plågoandes!»
Nu gaf dörren vika, hvarvid grefve Tott, Adolf och kvartermästaren störtade in i kapellet. »Hvem ligger där?» frågade grefven, pekande på Fransiska, hvilken de sistnämnde skyndade att uppresa.
»Min dotter!» svarade spåkvinnan, som, efter att ha hastigt förtärt hvad flickan nyss lämnat, sökte rycka henne ur de ankomnes armar.
»Du ljuger!» röt Adolf, »hvarken min syster eller jag hvilade någonsin i ditt sköte.»
»Icke du, men hon. Låt mig få behålla mitt återfunna barn!»
»Hvad är detta för ett djäfvulskt upptåg? Bekänn! Det kan vara nödigt att bikta, innan du kommer på bålet.»
»Vik undan!» ropade kvartermästaren. »Skynda, herr kapten, att bära den olyckliga till något säkert ställe. Åt er, herr grefve, vågar jag i ödmjukhet uppdraga brottslingens noggranna bevakande, medan jag hämtar läkare och nödiga vittnen.» Detta var ej väl sagdt förrän han ilade bort.
Djup natt hvilade öfver nejden; ovädret hade upphört, men luften förmörkades ännu af tjocka moln. På en tältsäng i öfverste von Würtz’ kammare låg Fransiskas behagliga, ehuru bleka gestalt. Strax bredvid stodo Adolf, Johanna, en läkare och mäster Kristoffer, som knappt hunnit meddela
religionens sista tröst, då fläkten af dödsängelns vingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
