Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 273 (N:o 282 och 434).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kring på böl - jor hö - ga, Le åt stör-mens vil-da tjut; Kan du gå till seg-lar-
ska+} - rån, Förr.n den lam - nät väl-känd strand, Vi - sa dem till säl - - la
hamnen, Bäc-ka dem en hjälpsam hand.
2. Om du är för svag att vandra Upp
mot bergets höga topp, Kan du stå i låga
dalen, Sjungande om himmelskt hopp,
Medan skaror städse hasta Dig förbi på
vandring lång. Kanske sångarn de
förgäta, Men de glömma ej hans sång.
3. Oin du ej har änglars tunga Till att
tolka lifvets ord; Kan du ej den dyra
säden Utströ kring den vida jord, Så likväl
i hopp och kärlek Vid din väg, där fram
du går. Af den säd, dig Herren lämnat,
Strö omkring, så långt du når.
4. Om du ej har guld och håfvor Till
att lindra nödens lott, Var dock trogen i
det lilla, Ockra med det pnnd, du fått.
Verka, medan dagen varar, Sprid
välsignelse kring dig. Vet, din Herre snart skall
komma, Och han har sin lön med sig.
N:o 282.
1. Faderns mildhet härligt glänser
Städse från hans ljusa land, Men åt oss han
uppdrag gifvit Vara ljus vid stormig strand.
Må de mindre ljusen lysa Klart utöfver
vredgad sjö, Kanske någon nödställd
sjöman Bäddas, frälsas från att dö.
2. Syndens mörka natt har fallit,
Våldsamt ryter böljans brus, Ögon vänta, längta,
spana Emot stranden efter ljus. Må de
mindre ljusen lysa Klart utöfver vredgad
sjö, Kanske någon nödställd sjöman Bäddas,
frälsas från att dö.
3. Putsa matta lampan, broder, Kanske
uppå stormigt haf Kämpar någon nu för
hamnen. Ack, hur mången gått i kvaf. Må
de mindre ljusen lysa Klart utöfver
vredgad sjö, Kanske någon nödställd sjöman
Bäddas, frälsas från att dö.
N:o 434.
1. O hvad fröjd; Gud har förlåtit Mig
min synd, och jag kan tro. Jag, som förr
i tvifvel gråtit, Har nu frid och fröjd och
rö. Han har väckt mig ur min dvala Och
förskingrat mörkrets natt, Anden sändt att
mig hugsvala; Gud nu är min högsta skatt.
2. Kan en moder barnet glömma,
Brudgummen försmå sin brud, Skall dock du,
o fader, ömma För mitt väl, ty du är Gud.
Jag vill älska dig tillbaka, Dig bekänna
hvarje dag; Allt för dig jag vill försaka.
Men, ack hjälp, ty jag är svag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
