Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utmärker?»[1] Och man blickade småleende på hvarandra.
Kanske kände Marie Antionette dessa brännande ögon, som nyfikna och forskande hvilade på henne; men de förändrade icke hennes ansigtsuttryck eller jagade någon rodnad öfver hennes kinder. Med en graciös rörelse vinkade hon, att man icke skulle låta sig störa eller resa sig upp vid hennes inträde. Här vid Trianon fick hon ju vara sig sjelf, här fick hon utveckla sin naturliga älskvärdhet, utan att statsetikettens tvång tryckte henne, och hon fattade en tambursöm samt drog sin stol nära prinsessan Lamballes.
— Nu skola vi vara flitiga, — sade hon; men hon lät dock arbetet glida ned i knäet och såg med strålande blickar genom de öppna dörrarne, som ledde ut till terrassen, ned öfver trädgården och bort till landsvägen, som skymtades, för att hastigt försvinna i en krökning.
— Se — sade hon — se! Der står en arbetare och talar med sin hjertans kär... nu slår han sin arm om hennes lif, — och prinsessan skrattade bakom sin solfjäder; — men det var dumt, nu äro de borta.
— De äro lyckliga — sade drottningen och såg tankfullt efter dem; — det ligger en förtrollning i att vara ensam med den man har kär. Då är det som om i hela verlden icke funnes någon annan än de båda... de uppgå fullkomligt i hvarandra.
— Hvem vet, om de precis fatta ers majestäts svärmeri. De...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
