Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugofjerde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sådan stygga... det är grannt framtill, men fult bak...
— Jag tror, det är du, som är förtrollad, kan du då inte tiga, menniska, detta kan komma att stå dig dyrt!
Fru Alström såg sig skygg omkring och fattade hårdt i Elise Berntssons arm:
— Åh, det är väl inte så farligt? — hviskade hon, men skrek i detsamma högt till vid ljudet af en stark trumpetstöt, som kom från slottet, på hvars breda trappsteg stälde sig en hop riddare i blänkande harnesk och hjelmar. Samtidigt härmed färdades en ståtlig riddartrupp vägen fram med flygande fanor och klingande spel. Hvar riddare hade sin väpnare, en standarförare, ståtlig musik, ett stort antal tjenare och sin dam vid sidan till häst.
Sköldar ljödo, lansar glittrade och fru Alström höll sig helt solblind för ögonen; men fick i detsamma en stöt i ryggen af sin man, som ville skynda fram för att se de täta raderna af borgfruar och fröknar med deras pager, hvilka till fots slutade detta tåg och med sina lysande släp och perlstickade slöjor förlänade en glans af mildhet och skönhet åt det krigiska i de tappra riddarnes uppträdande och hållning.
— Det är, min själ bra, riktigt bra! — sade den lille skräddarmästaren, som sträckte på sig för att kunna se bättre och nu halkade ner från en kullrig sten, hvarvid han hade den oturen att trampa sin syster på foten.
— Bra! — utbrast jungfru Alström med en grinmin, hvarpå hon bedyrade, att det icke alls skulle förvåna henne, om han kände en verklig fröjd vid att ha krossat alla hennes tår; hon var van vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
