Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugosjette kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hastigt bort, i detsamma jungfru Alström helt sirligt inträdde.
— I dag har jag då gjort en god gerning — sade hon — och jag får erkänna, det jag är nöjd...
Fru Alström såg upp. Hennes ögon voro helt runda och hon höjde förvånad sina båda händer.
— Du nöjd! Nå det var då riktigt roligt; det har jag aldrig hört dig säga förr!
— Släpp inte stickstrumpan och stirra så der! Du har ett sätt, som kan göra en stackare skrämd!
— Det är sannt, — instämde skräddarmästaren och gnuggade sina händer.
Jungfru Lovisa vände sig från sin svägerska med allt det förakt, hon fann henne förtjena, och
fortfor:
— Månader har jag väntat på den stunden, och jag är glad, att den en gång kom.
Fru Alström skrattade högt. Hon fann sin förnöjelse vid att höra, det hennes svägerska också erkände sig vara glad.
— Det gjorde mig då ingenting, att jag inte kunde få reda på hvar Sofie Hagman bodde. Jag har mött henne i dag! — Lovisa satte båda händerna i sidan, i det hon triumferande nickade, och medan det lilla hufvudet på den smala halsen svängde hit och dit, kunde hon icke låta bli att blicka omkring sig, för att se hvad verkan hennes ord gjorde.
— Hon var så fin, att hon kunde flyga — fortfor Lovisa, — men jag gick fram och sade, att jag nog kände igen henne samt frågade, om hon kunde se ärligt folk i ansigtet och säga, hvarifrån hon fick hela grannlåten? Jag sade henne sanningen, lita på det. Ah, jag känner mig riktigt lättad i bröstet! Så skrikes det om att hon är vacker... nej, i min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
