Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tretionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och man störtade efter honom in i riddarhuset och trappor och korridorer fylldes af en oerhörd menniskomassa.
Det var en tyst, väntande folkhop. Då och då trängde ett doft sorl, likasom det sakta bruset af en aflägsen storm ut till dessa tysta, nästan andlösa lyssnare. Timme efter timme förgick.
Man hviskade till hvarandra, att konungen till hvad pris som helst föresatt sig att genomdrifva sina afsigter, och att, om behofvet påkallade, skulle han störta ut ur denna församling och förklara adeln för tronens och folkets eviga fiender samt i förening med sina trogna låta utropa sig till suverän för att sedan låta de tre ofrälse stånden befästa sin makt.[1]
Skulle ett inbördes krig måhända uppstå? Skulle tiderna blifva ännu dystrare och svårare än de på sistone varit? En obestämd fruktan insmög sig i dessa nyss så hänryckta sinnen. Hvad hade man väl att vänta?
Efter timmars ångest visade sig ändtligen konungen. Han rörde sig långsamt, måhända uttröttad, måhända önskande att med sitt förlängda qvardröjande lugna denna menniskoskara, hvars ögon likasom tusentals frågetecken voro riktade på hans öppna, lifliga ansigte, der den uppjagade färgen tolkade de häftiga känslor, för hvilka han nyss varit ett rof.
Ja, adeln hade måst ge vika för den absoluta viljan!
Detta lästes på konungens högt uppburna panna, på det fasta, obevekliga uttrycket i hans anletsdrag,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
