- Project Runeberg -  Axel Fersen och Marie Antoinette. Historisk romantisk skildring /
237

(1880) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tretioförsta kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och strida för den och fastän hon gjorde en häntydan på sina bekymmer, fick hon icke visa, att de nedtryckte henne. Till utseendet lugn vinkade hon grefve Fersen att taga plats i sin närhet, samt sade hastigt: Hvad tror ni? Hvarthän skall denna villervalla föra?

Hon tystnade. Aftonrodnan glänste på S:t Clouds slottsfönster och gaf en purpurglans åt hennes hys genomskinliga blekhet, och tankfullt blickande i fjerran aktade hon knappast på, om han svarade henne eller ej. Fullföljande de föreställningar, som intagit henne, återtog hon: — Landet lider af brist på penningar och af spannmålens dyrhet... konungens makt och myndighet är nästan helt och hållet förlorad genom ministrarnes missbruk... söndringen är allmän mellan de olika klasserna i staten... jag säger ännu en gång, grefve Fersen, hvad tror ni?

— Tiden och isynnerhet eftertanken skola återföra fransmännens hjertan och sinnen till den insigten, att de icke kunna bli lyckliga annat än genom en återförening under hans majestät Ludvig XVI:s goda och rättvisa styrelse.

Drottningens själfulla blickar föllo på Fersen och det låg ett svagt småleende i dem. Med en ädel blandning af undergifvenhet och ett ännu dröjande hopp genmälde hon: — Jag vet, ni icke talar annat än hvad ni tänker, och det gifves stunder, då jag sjelf delar er åsigt. Men jag fruktar, att min gemåls eftergifvenhet snarare skadat än gagnat hans sak. Jag har sagt honom detta, fortfor hon lifligt, — och han svarar mig ständigt, att tidsomständigheterna fordra nödvändiga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:42:43 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/psfersen/0237.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free