Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tretiofemte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TRETIOFEMTE KAPITLET.
Man hade i Varennes igenkänt och hindrat den flyende franska konungafamiljen och i ett stort segertåg återfört dem till Tuilerierna, konungens slott, hvilket hädanefter blef ett kungligt fängelse.
Trefärgade fanor svajade på gatorna, Jakobinernas triumf var fullständig, röda mössor vimlade, man slog generalmarsch, man ringde till storms. Folktalare uppmanade dagligen och stundligen folket till endrägt i hat mot aristokratien och det kungliga huset, och revolutionens furier, hallarnas qvinnor, rasade allt vildare. Det bitande hånet öfver de kungliga fångarne gaf sig luft tätt under slottsfönstren och trängde in i de kungliga gemaken, der de olyckliga bevakades med en aldrig tröttnande grymhet.
Lugn och modig mötte drottningen dessa dagliga förödmjukelser, med tålamod underkastade sig Ludvig XVI bördan af maktens storhet, bördan att vara en regent hatad af sitt folk. De kungliga makarna kunde dock uppmuntrande blicka på hvarandra och Marie Antoinette dolde själens marter under ett mildt majestät. Med kärlek ville hon söka återföra folket till sina pligter, ville hon helsa det med fordna dagars huldhet. Hon lefde ju för att verka, det man på sonens hufvud skulle öfverflytta den krona, man möjligtvis kom att rycka från makens hufvud, och hoppet gycklade stundom för henne, att icke allt vore förloradt, att främmande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 15:42:43 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/psfersen/0276.html
