Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tretiofemte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att bläddra igenom denna lilla bok, som redan var spridd till alla hof, döma om det rykte Gustaf och Sverige åtnjöto inom den tyska verlden. De gravyrer, som pryda detta arbete och som hvarje år borde egnas åt minnet af samtida händelser och personer, äro de mest framstående denna gång nästan uteslutande helgade Sverige och dess konung, vare sig att de återgifva revolutionen af 1772 eller låna några scener ur Gustaf III:s företrädesvis ärofulla regeringsår.[1]
Uppburen och nästan afundad invaggade sig Gustaf i nya framtidsdrömmar. Han uppmanade hofven i Berlin, Wien och Petersburg till verksam handling, men vid de båda förstnämnda, likasom i Paris, hoppades man, att revolutionen skulle afstanna med Ludvigs antagande af konstitutionen, och att ordningen och den allmänna säkerheten småningom skulle återkomma. Blott tvenne kabinetter, Sverige och Ryssland, öfverlemnade sig ej åt så sangviniska förhoppningar rörande sakernas ställning i Frankrike. Det blef i följd häraf under de sista månaderna 1791 fråga om en svensk-rysk expedition mot Frankrike, hvarvid emigranterna skulle biträda.
Alla dessa vexlingar följdes inom murarne af det kungliga fängelset med den mest spända uppmärksamhet. Marie Antoinettes hjerta darrade af ångest och otålighet.
— Jag vet inte hvad jag önskar eller ej, utbrast hon en afton och stödde hufvudet sorgset mot handen. — Emigranter rusta sig och tyckas i förening med Nordens makter förena sig om ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
