Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På tro och loven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
belöpte sig till fyrtiotusen dollars, och då han hade
tagit hem den, tryckte han Nick Inwoods hand till
avsked och meddelade, att det var sista gången han
någonsin rörde ett kort, vare sig i hans håla eller på
något annat ställe.
Ingen visste eller hade den minsta aning om att han
hade blivit träffad, och ännu mindre hur hårt han
blivit träffad. Till att se på märktes ingen förändring
i hans sätt. Under en hel vecka skötte han sitt arbete,
ungefär som vanligt, och så läste han samma
meddelande om Corrys giftermål i en Portland-tidning. Då
skrev han efter en vän och bad honom att se till
gruvan och reste uppåt Yukon med sina hundar för
släden. Han följde slädspåret, som förde ut till
saltvattnet, tills han nådde White River och vek så uppåt den.
Fem dagar senare kom han till ett indianläger vid
White River. På kvällen hölls där en fest, och han
satt på hedersplatsen vid sidan av hövdingen; och nästa
morgon satte han åter kursen nedöver i riktning mot
Yukon. Men han färdades icke längre ensam. Den
kvällen var det en ung kvinna, som fodrade hans
hundar och hjälpte honom att resa tältet. Hon hade i sin
barndom blivit slagen av en björn och haltade en
liten smula. Hennes namn var Lashka, och hon var
i början lite rädd för den underlige, vite mannen, som
hade kommit till henne från det okända, hade gift sig
77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
