KRISRISKEN OCH PRISPOLITIKEN Ett, första villkor för att sysselsättningsprogrammet skall kunna genomföras är att det inte blir några våldsamma förändringar i prisnivån av samma slag som efter förra världskriget. Efter vapenstilleståndet i november 1918 inträdde först ett svagt prisfall. Därefter blev det en ny kraftig inflation, som från och med slutet av 1920 följdes av ett våldsamt allmänt prisfall, som fortsatte ända till 1924. Under denna period sjönk levnadskostnaderna med drygt en tredjedel och partipriserna med mer än hälften. Sådana rörelser i prissystemet är synnerligen farliga. Under de två första efterkrigsåren ledde omställningarna på arbetsmarknaderna visserligen icke till någon mera omfattande arbetslöshet. Tvärtom höll sig arbetslöshetsprocenten inom fackföreningarna vid ungefär samma låga nivå som under kriget eller vid c:a 5 procent. Men detta berodde delvis på att den nya inflationen stimulerade en osund företagsamhet och därmed på ett konstlat sätt hjälpte till med att hålla sysselsättningen vid en hög nivå. När spekulationsvågen bröts och priserna började falla, blev det i stället desto värre. Två år efter krigets slut utsattes vårt land för en arbetslöshet av större omfattning än någonsin förr. Och det ohejdade prisfallet bidrog mycket starkt till att försvåra denna arbetslöshetskris. 47