säkerhetskommittéernas och skyddsombudens insatser. På många platser har dessa arbetarrepresentanter kunnat nå goda resultat. Men det fmns också flera arbetsställen, där deras arbete behöver intensifieras. Mycket viktigt är också, att de enskilda arbetarna visar ett vaket intresse för dessa betydelsefulla frågor. Det säger sig självt, att det ofta behövs en betydligt mera positiv medverkan från företagarnas sida. Blir det minskad tillgång på arbete, kommer säkert från flera håll att framställas krav på att arbetstillfällena skall ransoneras, t. ex. genom begränsning av rätten till förvärvsarbete för gifta kvinnor eller genom förkortning av den lagstadgade arbetstiden. Det kan också visa sig praktiskt lämpligt att tillgripa vissa former av arbetsransonering i särskilda fall och för kortare perioder — dock icke den, som tar sin utgångspunkt i arbetarnas kön och civilstånd. Men denna negativa kamp mot arbetslösheten får inte upphöjas till ledande princip i arbetsmarknadspolitiken. Vårt syfte måste vara att skapa nya arbetstillfällen —- inte att ransonera de gamla. Vi måste arbeta mera och icke mindre, om vi skall kunna höja den allmänna levnadsstandarden så mycket, som vi önskar göra det. Härmed är dock icke sagt, att icke en ytterligare begränsning av arbetstiden i många fall kan vara erforderlig av andra anledningar. Fortfarande finns grupper av arbetare, för vilka arbetstiden är alldeles oreglerad eller endast ofullständigt reglerad, och som är i behov av ordnade förhållanden. Det finns också arbetare, som berörs av arbetstidsregleringen, men som har så påfrestande arbete, att en ytterligare begränsning av arbetstiden för deras vidkommande är erfor 113