Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och lefde för att lära. Och detta lärande af andra var
för honom alldeles icke ensamt ett meddelande af funna
kunskaper, det var lika mycket ett medel för kunskapens
utveckling hos honom själf. Han analyserade själar för
att utleta någonting godt och sant och skönt, ungefär som
man uppbryter snäckor för att i dem finna kostbara pärlor.
Teori och praxis hade hos honom så sammansmält, att
de icke kunde skiljas. Men det förstås, att den teori,
han sökte och funnen praktiserade, icke kunde vara hvilken
som helst utan en sådan, som möjliggjorde ett riktigt lif,
ett sådant, som vore värdt att lefva. Och då all
lyckliggörande verksamhet för människan måste bestå däruti,
att hon lefver, som hon bör, d. v. s. förverkligar sitt eget
sanna väsen, så blir det alldeles nödvändigt, att hon lärer
känna, hvaruti hennes väsen egentligen består: hon måste
söka komma till en grundlig själfkännedom. Såväl denna
Sokrates’ uppfattning af sin lärareverksamhet såsom en
gudomlig mission som ock dess omedelbart praktiska betydelse
betygar han uttryckligen själf, då han talar inför sina
domare och bland annat yttrar: »Om jag säger, att det vore
en olydnad mot Gud och därför omöjligt, att jag skulle
förhålla mig stilla, så skolen I icke tro mig utan hålla
före, att jag säger ett och menar ett annat. Och om jag åter
säger, att just detta för människorna är det högsta goda,
att dagligen sysselsätta sina tankar med dygden och med
de andra föremål, angående hvilka I hört mig själf tala
och pröfva anden, men att ett lif utan själfkännedom
alldeles icke förtjänar att lefvas; om jag säger detta, så
skolen I tro mig ännu mindre. Men för visso förhåller
det sig så» (Apol. 37, 38). Vi finna häraf, hvad det var,
hvari Sokrates satte sin uppgift såsom filosof: att för det
godas skull och för dess förverkligande åstadkomma hos
sig själf och andra en riktig, viss och osviklig insikt i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
