Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inom hennes personlighet, fanns n&gonting gudomligt,
hvil-ket hon hade att med sitt vetande förklara och i sitt lif
förverkliga. Men det, som faller inom personen, det, som
han har, men icke är, är icke personen själf. Åt personen
själf hade denna erfarenhet således icke tillförsäkrat en
absolut betydelse; och det var därför alldeles i sin
ordning, att Platon i sin filosofi icke uppvisade en sådan
betydelse, enär ingen i sin filosofi kan komma längre, än
än han kommit i sin totala erfarenhet. Men fick personen
såsom sådan ingen absolut betydetse, då kunde icke heller
åt honom tillerkännas någon absolut tillvarelseform, sådan
som den tidlösa evigheten måste tänkas vara. Han fick
då nöja sig med relativitetens och osjälfständighetens form:
tiden, och till tiden måste alla sådana bestämningar
förläggas, i hvilka han just är till såsom person. Men dit hör
onekligen vetandet; alltså måste också vetandet ikläda sig
tidsformen, så långt nämligen som det uttrycker
personlighet, och måste då så till vida fördela sig i ett
närvarande, ett förflutet och ett tillkommande. Därmed nekas
icke, att vetandet uii sig gömmer ett öfver alla
tidsförhållanden upphöjdt element — det är just genom vetandet,
som människan är af det eviga delaktig —, men denna
karaktär af evighet tillkommer strängt taget icke vetandet
själft, utan vetandets innehåll, det, som man genom
vetandet vet. Icke så, som skulle Platon uttryckligen hafva
velat förneka, att vetandet sträcker sig vida öfver allt,
hvad tid heter — vi få framdeles se, att han snarare
gjort tvärtom — men han har icke filosofiskt bevisat, att
vetandet äger denna utsträckning, ej heller följer sådant
ur den ståndpunkt, på hvilken han från början ställt sig.
Han låter vetandet följa med intill den gräns, där tid och
ändlighet upphöra: hvad som ligger på andra sidan, det
är det evigt varande, oföränderliga och andliga, och i sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
