- Project Runeberg -  Samlade predikningar / Samlade predikningar II /
56

[MARC] Author: P. P. Waldenström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

56

mycket i Jerusalem, han hade utsträckt sina händer
många gånger efter Jerusalems inbyggare och velat
församla dem, såsom en höna samlar sina kycklingar
under sina vingar. Han hade ropat till dessa gudlösa
människor: O, att I villen besinna, vad eder frid
tillhör! Men ingenting hjälpte. Alla hans böner och
predikningar voro förgäves. * Ja, ju mer de hörde
honom predika, desto mer förbittrade blevo de. Man
kan tycka, att, när det var Frälsaren själv, som talade,
borde de alla hä blivit troende. Om Frälsaren nu
skulle uppenbara sig lekamligen i Stockholm och
predika, skulle icke då alla hans åhörare bliva troende?
Nej, säkert skulle icke flera bliva det då än nu att
döma efter förhållandena i Jerusalem. Många tusen
skulle beundra honom, man skulle skriva i alla
dagliga tidningar om honom, somliga allvarligt, andra
skämtsamt, och man skulle rita av honom, men sedan
skulle de, likt folket i Jerusalem och andra städer, gå
var och en till sitt. Men få skulle av hjärtat mottaga
honom som sin Frälsare. Det är förskräckligt att se
denna förblindelse, men vad kan man göra däråt!

Frälsaren gick nu upp till Jerusalem, medveten
om vad som skulle hända honom där. Vid flera
tillfällen förut hade judarna tagit upp stenar för att stena
honom. Men han hade dragit sig undan. Ty hans
tid var då ännu icke kommen. Nu däremot visste
han, att hans tid var kommen. Och då gick han dit.
Att utsätta sig för fara, när ingenting kräver det, det
är övermod, att undvika faran, när plikten bjuder, att
man skall utsätta sig för densamma, det är klenmod
och feghet. Men att underkasta sig faran, när man
vet, att det är Guds vilja, det är tro och mod. En
sådan .tro och ett sådant mod hade Frälsaren. Men
han var fullkomligt fri från allt övermod, Därför ut-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:44:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/pwpred/2/0058.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free