Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62 VESTRA ASIEN.
favorithäst, i hvilkens man hon ock plägar fläta band af lysande färger
så ofta han skall bära sin herre till jagten eller striden. Och vid hvart
och ett arbete är hon lefnadsglädjen sjelf; vare sig, att hon vrider sin
ten eller slamrar i väfstolen, så sker det aldrig utan att hon derjämte
låter visa på visa klinga ut i den friska bergsluften.
Det är en naturlig sak, att dessa visor mest skola tillhöra en ocli
samma krets, i det de röra sig kring hågkomster från kriget mot
främlingarna eller osämjan stammarna emellan. Liksom alla bergsboar,.
tillämpa kurderna med yttersta stränghet blodshämnden, som ofta varit
vållande till hela stammars undergång. Der den dessförinnan hunnit
stäfjas, har detta nästan öfverallt skett genom mellankomst af en. qvinna.
Krigsvisorna upplifva till största delen minnet af vapenskiften med
turkarna, föremålen för kurdernas djupt rotade hat, på grund af de
turkiska röfvarebragdcr, som frånryckt otaliga bergsbo ar deras hustrur och
döttrar. Mången stolt kurdisk emir har nödgats upplefva den stund,,
då baschi-bozuker, utsända af pascharna i Mossul eller Djarbekr,
öfver-fallit hans borg och bortdrifvit dess qvinliga invånare — öfverflödigt
att säga, till den turkiska slafmarknaden —, hvarefter dessa
bergsbygdens friborna döttrar nödgats borttråna sina återstående dagar i något
vid Bosporen eller djupare in i det turkiska riket beläget harem. Så
vet man, att Omer pascha, den energiske undertryckaren af en bland
kurdernas blodigaste resningar, var förmäld med en sålunda röfvad
kurdiska. Huru åren gå efter en dylik blodig tilldragelse, kommer
stundom en skara krigare, åtföljd af sina familjer, att slå sig ned.
utanför någon vid ett dylikt öfverfall ödelagd borg, och det händer då, att
bland de församlade finnes någon sångare, som, liksom rapsoden hos
de gamla hellenerna, känner sig uppfordrad att poetiskt behandla ställets
minne. På marken rundt omkring honom lägra sig åhörarna i , sina
bjert randiga abajer och spetsiga hjelmar eller veckrika turbaner; en
spelman preliidierar på bitvar, ett slags konstlös flöjt af rör, och medan
qvinnorna hviskande tränga sig tätare tillsammans, griper sig sångaren
an med sitt föredrag. I början är detta blott genomandadt af vemod;
något af den smärta, som måste gripit de af slaget närmast träffade,
ineddelar sig, sångaren ovetande, åt denne sjelf; småningom växer hans
röst i styrka, tills den, beröfvad hvarje återstod af sin naturliga klang,
utbryter i en vildhet, som eldar åhörarna att instämma i en ännu
vildare kor:
"Bland djuren får lejonet hjeltepris:
Det strider ej lömskt och på mördarvis;
Det ryter, så snart det sin ovän ser,
Men aldrig slår det den svage ner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
