Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
440
DE RO MA N SKA Q VI NN O R NA.
Vid en öfversvinnelighet, lik denna, skulle man lätt kunna utsättas
för misstanken att hafva lånat sin penna åt ett blindt smicker, derest
ej orimligheten af en sådan misstanke från första början låge i så öppen
dag. Ty hvar, tvärt om, finna någon, som vore i stånd att utan yt.erlig
förvirring och tvekan gripa sig an med tecknandet af den bild, Malagas
qvinna företer? Hvem skildrar väl denna beslöjade blick, denna så
obeskrifliga skiftning hos det blåsvarta håret, i hvilket dag efter dag nya
rosenknoppar blomstra och vissna? Hvem, ändtligen, tilltror sig väl, att
med ett redskap, som clen saftlösa pennan, gifva fasta och naturtrogna
konturer åt ett väsende, lik denna malaguena, som i ali sin bedårande
skönhet bortdrömmer dagen bak blomsterskogen på sin balkong?
Fruktlösa ansatser af en till dylikt oförmögen fantasi! . . . Och hennes namn,
huru stolt de alla klinga! Känner du henne ej, den mildt leende Pilar,
hvilkens tänder skimra som fuktiga mandlar; Assuncionmed de brinnande
ögonen, hvilkens kyss gifver ett dödligt rus: Alegria med den veka midjan,
som lik en dityramb vandrar genom Guadalqvivirs rosengårdar? Eller
den svärmiska Dolores, i kärleksqval en hjeltinna; den lättfotade Ines,
hvilkens hviskning om kärlek liknar suset i fläderblommorna, eller Angela,
vid hvilkens födelse ett stjernskott flög från himmelen? . . .
Men öfvernog af detta galna svärmeri! Från Guadalqvivirs stränder
fly vi norr ut, i förhoppning att der för våra sinnen finna svalka och ro.
Vi äro i Madrid. Då aftonens sista skimmer sjunker bort öfver Pradon,
gjuter sig en menniskoström öfver dennas skuggrika gångar. Glada
barn sköta sina lekar, och från de ändlösa raderna af rörstolar ljuder
öfverallt ett rasslande, liksom af tusen skallerormar. Hvad kan det vara?
Det är stolta senoras i vårdslöst draperade mantillor, hvilka öfva sig i
solfjäderlek. Hvilken kostlig ögonparad för såväl de sittande, som de
förbiskyndande: vagnar, ryttare och ryttarinnor—de senare med
fulländad konst tyglande sina andalusiska skimlar ■—, frasande sidenrober,
glödande blickar och fladdrande gasljus, hvilkas lågor knappt förmå
besegra den purpur, som från vestern stjäl sig dit ned genom almarnas
täta kronor! Och i den mörka skuggan, der just nu en orkester
stämmer upp Riego-hymnen, röra sig liksom tusentals små lysmaskar: det
är cigarretter, blossande mellan läpparna på madrilenas, koketta damer
från palatsen vid Alcala de Henares, hvilka nu egna ali sin
uppmärksamhet åt de stolta ryttarna. Först sent, sedan stjernbilderna, en efter
annan, hunnit släckas och de sista ackorden förklingat, stannar oron i
denna obeskrifligt brokiga mekanism och marmorfontänerna plaska
melankoliskt i natten, hvilkens stillhet blott gång efter annan af brytes af ett
ystert qvinnoskratt; det är nämnligen vid denna tid af dygnet, Madrids
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
